e n a v t u s e n

jag vet hur det känns när man är på botten, då man hellre ligger i sin säng än att kliva upp, då man försöker tvinga sig själv att sova för att slippa tänka. jag vet hur det känns då man tappar fästet, då man mister kontrollen, då muren man byggt för att stänga in tankarna plötsligt brister, då man slänger saker i väggen och då hejdlösa tårar rinner ner för kinderna för att det finns inget annat sätt att få ur sig de som så länge legat och skavt i både hjärna och hjärta. jag vet hur det är, för jag har varit där.

 

men det blir alltid bättre, du kommer resa dig upp, och ibland kanske du behöver lite hjälp på traven. och även om det i stunden känns så, så är du heller aldrig ensam.